Hästar är mitt liv, även efter 21 år!

Ända sedan jag kunde gå och tala har jag alltid velat ha en häst, jag tror inte ens min pappa vet när det först började. Hur jag blev ”hästbiten” från första början, jag ville ha allt som hade med hästar att göra och allra helst ville jag ha en egen häst. Jag har tjatat i snart 22 års ålder på mina stackars föräldrar om att jag vill ha en egen häst, det är nog det jag har varit mest bestämd över av något annat. Men mina föräldrar har alltid trott att mitt hästintresse skulle dala, jag fick börja rida som barn 1 gång i månaden, varje gång vi åkte förbi ridskolan så tjatade jag om när det var nästa gång jag skulle få rida, få vara i stallet bland hästarna. Av dess människor var det nog mamma som höll mig mest tillbaka från att få rida 1 gång i veckan och utvecklas. Jag fick rida 1 gång i månaden i cirka ett års tid, sedan blev det tvärstopp. Jag fick inte åka till stallet längre utan det kunde tänkas att jag fick göra det någon gång då och då, på ”prova-på-ridning” som det hette då. Det var först 2009 som jag fick börja rida 1 gång i veckan, jag satt som gjuten i stolen hela dagen och väntade tills det skulle bli tid att dra på sig ridkläderna och åka till stallet för 1½ timme med hästarna. Jag var alltid som gladast på hästryggen, rädd ja och osäker men lycklig. Jag började sedan på ridgymnasiet i Västerås, fick knappt vara med och rida deras övningar utan kuskade runt på fyrkantspåret och försökte få hästen att trava i den mån det gick. Jag var nybörjare och kunde knappt något men jag stod på mig, jag hade redan bestämt mig för att jag skulle bli bättre, jag skulle utvecklas så jag kunde få en egen häst.
Under de tre år jag gick på ridgymnasiet så utvecklades jag mycket, sista året ingenting alls enligt vissa, men för mig själv som person massor. Jag vart stadigare och orädd vid hoppning, vågade be om högre höjder istället för att bäva för dem. Kände mig mera nere ja men jag mådde så mycket bättre när jag var i ridskolestallet än i gymnasietstallet. Det berodde mest på den kyliga känslan i klassen och inte på lärarna eller hästarna, bara på att det inte kändes så roligt att få massor av saker slängt på sig för att man inte kunde göra allt supersnabbt eller kunde göra allt lika bra som de andra. Vart mycket hönsad och allt möjligt. Men jag var trotts allt en av dem som ötveckaldes mest av alla i klassen. Ridmässigt var jag den som utvecklades mest, från att knappt kunna trava på fyrkantspåret till att hoppa 70-75 banor med andra hästar än den tryggaste av dem.
Jag undrar fortfarande varför jag inte kan få satsa på det jag älskar mest, hästarna. Jag vill ha en egen häst mer än något i hela världen och jag vet vilket arbete det innebär. Men det skulle vara det roligaste och mest nyttigaste jag någonsin skulle få göra. Aldrig att jag skulle tveka om att ta emot en häst som jag fick, jag vill tävla, utvecklas och må bra psykiskt. Stärka mig själv som person och få göra det jag älskar mest av allt i hela världen. För hästar är det jag alltid har velat hålla på med, andra människor får varje dag ta hand om sina hästar. Men de gnäller oftast över hur jobbigt det kan vara, då fattar jag inte alls vad de gör egentligen. Varför håller de på med hästar om det är så hemskt som de säger?Jag ser bara nöjet i att få ha en vän som aldrig sviker, som alltid finns där för mig och som kan få mig att utvecklas till en bättre, stabilare och gladare människa.

malin_pa_kalla_smal_IMG_0904Ahonita skritt

/Malin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *