Självförtroendet i hoppningen.

Det har nog inte undgått någon att jag varit hopprädd, har skrivit en del om det i bloggen och tänkte faktiskt ta steget nu och förklara hela händelsen bakom det och hur det har blivit att jag idag är “botad”. Det började våren 2014 då jag red en C-ponny som var känd för att ha dålig rytm och absolut ingen hinderkänsla alls, vi hade hoppat allt riktigt bra och så kommer vi på det sista som är en trestuds. Vi hade förvånansvärt bra galopp in med bra rytm och det hade kunnat gå bra om det varit en ponny/häst med normal hinderförmåga. Men den här gången gick det inte, ponnyn i fråga snubblade på första hindret, snubblade ännu mera på andra och på tredje stöp både jag och ponnyn på huvudet. Hade det inte varit att det blivit mera än just kraschen så hade jag nog återhämtat mig ganska snabbt, men nu vart det akuten med en spricka i armen. Där och då var jag mest chockad och storbölade faktiskt, något som ni som träffat mig in real life, vet att jag nästan aldrig gör. Var borta i 6 veckor ungefär +/- någon vecka, fick inte rida och när det väl var dags igen, så gjorde nog ridlärarna lite fel. De visste att jag kunde rida bra, så trotts att sista gången jag hoppade så var jag med om olyckan så envisades de med att sätta mig ännu en gång på de knepigare ponnyerna. De som vägrade, eller drog iväg i 200 blås för att sedan bli rädda för hindret och kasta sig. Åkte inte av igen men under den tiden jag red alla dessa ponnyer så mådde jag alltid illa och hade ett nervöst sug i magen inför varje hopplektion. Det ville inte släppa och ridlärarna verkade inte förstå att mitt självförtroende var i botten. Det vart sommarlov och ingen mera hoppning, i hemlighet så hoppades jag att det skulle läka över sommaren för att jag sedan skulle kunna komma tillbaks med bättre självförtroende. Så vart förstås inte fallet, utan det var precis lika illa. Här böt vi så småningom till Hallsta Ridklubb och jag började rida för Erik. Till att börja med hade jag Liberty, som är otroligt pigg och kan vara ganska fånig i hoppningen, det fungerade halvdant och slutade med att jag fick rådet av Erik att byta till Flingan under en kortare period.

Sagt och gjort jag böt mycket motvilligt till en annan tryggare ponny istället för mitt hjärta. Men vet ni? Idag ångrar jag inget av att jag böt. Förutom att tävlingsambitionerna med Liberty och målet jag hade för oss blev skjutet på framtiden. Men det var det värt. Vad jag vill säga med det här inlägget är att.

Oavsett om ni har tävlat 120 eller bara 50 cm så har ni rätt att säga “det, här är läskigt och jag klarar inte av det just nu.” Man måste vara sann emot sig själv och våga ta tag i det läskiga och vara riktigt, riktigt modig för sin egna skull. Man ska inte behöva oroa sig för att människor retar en för att man är hopprädd, alla i gruppen jag hopptränar har varit väldigt förstående och schyssta på alla sätt. Din tränare kommer inte tycka du är fånig, gör din tränare det så är det ingen du ska rida för.

Jag har tack vare Erik Berggren fått en ny syn på hoppningen och förstått det väldigt mycket bättre. Oavsett vad andra tycker/tyckte om mig så har jag faktiskt tagit tag i mig själv och min rädsla för att bota den en gång för alla.

Nu känner jag mig modig och säker nog för att gå tillbaks till Liberty och testa, fungerar det inte så tar jag ett steg tillbaks igen och fortsätter där jag är. Sådant tror jag är väldigt viktigt, men jag skulle aldrig göra det utan backup från min tränare. För honom litar jag blint på i detta avseende. Han har så mycket mera erfarenhet än vad jag har och ser saker jag inte ser.

Så idag kommer jag diskutera med honom efter/innan ridpasset för att bolla idéer med honom. Jag tror att han kommer bli stolt över mig för att jag vågar försöka igen. För det är faktiskt meningen att jag ska ha Liberty. Men jag kommer aldrig glömma en viss liten ponny, hon är en tiger och jag ÄLSKAR att hon är sådär underbart snäll.

Med detta sagt så hoppas jag att ni också kommer våga erkänna för er själv att ni tycker hoppning eller vad det nu är, är läskigt. Ni kanske måste gå tillbaks 20 steg, men tänkt då vad mycket bättre det kommer bli sedan, när ni vågat ta tag i det.  Saker ska inte behöva gå så långt att man slutar med det man älskar, samma sak har det varit med mig. Kommer ihåg vad Erik sa vid ett tillfälle åt mig “Du är precis på gränsen till att sluta hoppa, det här är inte högt. Antingen så gör du det här eller så slutar du rida.” Nu fanns det inte i mitt huvud att ge upp, något man visste själv och för mig var det viktigast att våga släppa taget och lita på min tränare. Hästen är mindre viktig i detta avseende, även fast det är lättare med en mindre ponny/häst än en större.

Så snälla, våga ta tag i er hopprädsla, eller vilken typ av rädsla ni nu har. Jag lovar att det kommer vara värt det i slutändan.

//Malin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *