Litet fattigare men så mycket lyckligare!

Var med pappa in på en sväng i förrgår till stan, åt litet god mat och tog oss ut både till Hamre där jag fick lukta på fina Svante. Var även in på glada hästen och fick med mig en hjälm hem, samitidigt som vi var där så var det en annan tjej som med skulle köpa hjälm. Så de bad om hjälp, vilket kan vara värsta fällan emellanåt. Den här gången så hade tjejen följt min pappas råd väldigt bra “När du ändå är här, passa på att ta den dyraste”. Så när de kom till kassan så fick mamman en chock, hela kalaset skulle gå på 9000 kronor. Varav 8000 var för hjälmen enbart. Jag är dock nöjd med mitt inköp. Blev en väldigt snygg hjälm för de 900 jag betalade en bråkdel av vad andra lägger ut för en hjälm.

hjälm framifrån - Kopia

 

Älskar att skärmen fram har genomskinliga detaljer. 🙂

hjälm sidan - Kopia

Brukar har svårt med loggor på hjälmar etc, brukar tycka de är hemskt fula men den här var faktiskt riktigt snygg. Älskar hur den ser ut, den är så grymt snygg :’D.

 

bakifrån

 

Fick även med blinkers, som blinkar i otakt, perfekt för mörka höstdagar :’D. Att den är ställbar är ett måste för annars kommer jag inte kunna ha den, har svårt att hitta storlekar som passar.

 

Längtar tills hösten då jag kan prova den, satt med den på mig i bilen i förrgår för att den var så himlans skön. Helt enkelt ett superbra val och köp.

Det är ett tyskt fabrikat och märke som jag inte sett tidigare, men passformen var otrolig och den är mycket skönare än Samshield och GPA:s ridhjälmar som jag provat. Sen är den mycket skönare än min gamla ställbara hjälm då den tryckte på pannan så offantligt mycket

//Malin

Hästar är mitt liv, även efter 21 år!

Ända sedan jag kunde gå och tala har jag alltid velat ha en häst, jag tror inte ens min pappa vet när det först började. Hur jag blev ”hästbiten” från första början, jag ville ha allt som hade med hästar att göra och allra helst ville jag ha en egen häst. Jag har tjatat i snart 22 års ålder på mina stackars föräldrar om att jag vill ha en egen häst, det är nog det jag har varit mest bestämd över av något annat. Men mina föräldrar har alltid trott att mitt hästintresse skulle dala, jag fick börja rida som barn 1 gång i månaden, varje gång vi åkte förbi ridskolan så tjatade jag om när det var nästa gång jag skulle få rida, få vara i stallet bland hästarna. Av dess människor var det nog mamma som höll mig mest tillbaka från att få rida 1 gång i veckan och utvecklas. Jag fick rida 1 gång i månaden i cirka ett års tid, sedan blev det tvärstopp. Jag fick inte åka till stallet längre utan det kunde tänkas att jag fick göra det någon gång då och då, på ”prova-på-ridning” som det hette då. Det var först 2009 som jag fick börja rida 1 gång i veckan, jag satt som gjuten i stolen hela dagen och väntade tills det skulle bli tid att dra på sig ridkläderna och åka till stallet för 1½ timme med hästarna. Jag var alltid som gladast på hästryggen, rädd ja och osäker men lycklig. Jag började sedan på ridgymnasiet i Västerås, fick knappt vara med och rida deras övningar utan kuskade runt på fyrkantspåret och försökte få hästen att trava i den mån det gick. Jag var nybörjare och kunde knappt något men jag stod på mig, jag hade redan bestämt mig för att jag skulle bli bättre, jag skulle utvecklas så jag kunde få en egen häst.
Under de tre år jag gick på ridgymnasiet så utvecklades jag mycket, sista året ingenting alls enligt vissa, men för mig själv som person massor. Jag vart stadigare och orädd vid hoppning, vågade be om högre höjder istället för att bäva för dem. Kände mig mera nere ja men jag mådde så mycket bättre när jag var i ridskolestallet än i gymnasietstallet. Det berodde mest på den kyliga känslan i klassen och inte på lärarna eller hästarna, bara på att det inte kändes så roligt att få massor av saker slängt på sig för att man inte kunde göra allt supersnabbt eller kunde göra allt lika bra som de andra. Vart mycket hönsad och allt möjligt. Men jag var trotts allt en av dem som ötveckaldes mest av alla i klassen. Ridmässigt var jag den som utvecklades mest, från att knappt kunna trava på fyrkantspåret till att hoppa 70-75 banor med andra hästar än den tryggaste av dem.
Jag undrar fortfarande varför jag inte kan få satsa på det jag älskar mest, hästarna. Jag vill ha en egen häst mer än något i hela världen och jag vet vilket arbete det innebär. Men det skulle vara det roligaste och mest nyttigaste jag någonsin skulle få göra. Aldrig att jag skulle tveka om att ta emot en häst som jag fick, jag vill tävla, utvecklas och må bra psykiskt. Stärka mig själv som person och få göra det jag älskar mest av allt i hela världen. För hästar är det jag alltid har velat hålla på med, andra människor får varje dag ta hand om sina hästar. Men de gnäller oftast över hur jobbigt det kan vara, då fattar jag inte alls vad de gör egentligen. Varför håller de på med hästar om det är så hemskt som de säger?Jag ser bara nöjet i att få ha en vän som aldrig sviker, som alltid finns där för mig och som kan få mig att utvecklas till en bättre, stabilare och gladare människa.

malin_pa_kalla_smal_IMG_0904Ahonita skritt

/Malin